Smärta i foten/benet imorse. Kommer äventyret ta slut imorgon?

Tog en rejäl sovmorgon efter gårdagens jätteetapp på 30 km. Startade dagen i strålande solsken. Hade väldigt ont i benet under morgonen, men så fort jag började gå släppte smärtan. De första ca fem kilometerna var väldigt lättvandrade, men sen började det bli tyngre.

Myrar ersattes av väldigt tät vegitation, så tät att det bitvis var svårt att se ledkryssen. De sista kilometerna till Raukaselet erbjöd ändlösa myrar. På andra sidan bron över Sannarån stannade jag till och lagade lunch. Direkt jag fått av mig skon kom smärtan tillbaka. Hittade ett läge på foten där det gjorde mindre ont och kunde därefter äta min lunch.

Tyvärr kändes det här med smärta vid rast igen. Det var precis samma sak under etappen Åre-Gäddede. I början gjorde det bara ont på kvällen, sen även på morgonen. Därefter vid lunchrasten och när det var som allra värst fick jag stanna och ta smärtstillande för att komma vidare. Mina tre vilodagar i Gäddede hjälpte för stunden och de två första dagarna av denna etapp gick också bra. De dagarna var på 20 km vardera och följde min plan. Vore det möjligt skulle jag korta ner resterande vandringsdagar, men det tillåter inte min deadline. Igår behövde jag gå 30 km och idag 27 km för att komma till Hemavan, målen för denna del. Imorgon är planen 22 km vilket känns helt okej, men under resten av vägen till Hemavan kommer jag behöva göra en dag på 32 km och en annan på ca 30 km förutom övriga mer ”rimliga” dagar. Även om det inte (just nu) gör ont när jag går kan smärtan dyka upp även då. Vad gör jag om det sker på fjället där enda möjligheten till transport är helikopter? Det känns inte bra att ge sig ut på fjället med en skada. Mitt hopp är att det inte ska göra ont imorgon.

Efter lunchen fortsatte vandringen längs en bilväg. Det tog inte lång tid innan jag såg två personer som lagade mat vid Raukasjöns strand. Killarna hade precis startat sin vandring och tänkte gå mot Slipsilkstugan, precis som jag. De hade dock inte planerat att gå hela vägen idag. När vi pratade stannade en karl på cykel. Han var väldigt nyfiken på min vandring och vi pratade en del. En kvinna på cykel, förmodligen hans fru, stannade också till. Från att ha gått ensam en hel förmiddag var vi nu fem personer här.

Jag tog avsked av gänget och fortsatte mot Raukasjö. Hade fått veta att det sprang en hund lös i byn och det stämde. En skällande och morrande jämthund mötte mig när jag vandrade förbi ett hus. Den följde efter mig, lika skällande och morrande, en bra bit. Väldigt obehagligt!

Vandrade in i skogen och välkomnades av ett gäng hungriga myggor. Jag hade hittills klarat mig utan myggmedel och fortsatte så. Mötte ett äldre par som fiskar och stannade till för att prata. De bodde i Raukasjö. Myggen var alldeles för jobbiga för att jag skulle kunna stanna och prata. Passerade en myr och stannade direkt. Sprayade på myggmedel på kläderna och all bar hud. Därefter smorde jag in de mest utsatta hudpartiera med en annan myggolja. Nu visade myggen lite mer respekt.

Efter närmare 20 km vandring kom jag äntligen upp på kalfjället igen. Myggsvärmen, som nu blivit störande stor, fortsatte att surra runt mig. Märkte att det började blåsa lite, men myggen flög ikapp mig så fort blåsten upphörde. Kom till en punkt där stigen och kryssmarkeringarna skiljdes åt. Hade en känsla av att det säkraste är att lämna stigen och följa vintermarkeringarna. Ett klokt beslut visade sig. Från ca 900 m.ö.h. var det flera snölegor och en stig vore omöjligt att hitta. Kryssmarkeringarna gick förvisso över blöta partier, men efter att ha vandrat över myrar var detta inga problem. Behövde ta mig över några bäckar, men det var som mest ca en decimeter djupt, på stenarna.

Fick syn på Slipsikstugan och efter att ha hört Diana prata om stugan igår har jag sett fram emot den. Innan stugan passerade jag en bro och läste på dess skylt ”Länsstyrelsen Västerbotten”. En obetydlig skylt för vissa, men för mig innebar den att jag vandrat genom Jämtland(!). Under den sista biten till stugan anslöt sig fler och fler myggor. Svärmen var nu skrämmande stor och jag skänkte en tacksam tanke till myggmedelsproducenterna. Går jag in i stugan kommer myggorna följa med in. För att undvika detta tände jag en myggspiral. Det tog inte många sekunder innan alla var borta.

Med nyvunnen energi och en längtan efter eld tog jag itu med vedarbete. Det låg en trave med meterstockar björkved och jag sågade och klyvde två stockar. Väl inne i stugan fanns två låar fyllda med ved. Det känns ändå skönt att ha gjort rätt för sig. Gjorde upp eld i spisen och njöt av värmen. Därefter väntade kvällssysslorna.

Imorgon är målet Durrenstugan. Först har jag nio kilometer till Klimpfjäll och därefter 13 km. Beroende på hur benet känns imorgon kan det dock sluta i Klimpfjäll. Känns inte bra alls…

Skickat via Blogsy