Strålande solsken, lättvandrad terräng, men…

Sov riktigt gott i stugan. Gjorde upp eld igår kväll och det var fortfarande varmt på morgonen. Kunde för första gången på länge sova i mörker, tack vare mörkläggningsgardinerna framför de tre fönstren. Läste i gästboken att ett gäng blivit insnöade i stugan i våras och behövt klättra ut genom fönstret. Vädret jag vaknade upp till var raka motsatsen. I princip vindstilla och strålande solsken. Låg kvar i sängen länge och njöt av tillvaron.

Vid elvatiden lämnade jag stugan. Var tacksam över vinden, som höll myggen i schakt. Solen doldes bitvis av moln varpå temperaturen var perfekt för vandring. Nästan direkt skiljdes vinterleden och sommarleden åt. Vinterleden gick över blötmarker, medan den rösade sommarleden gick betydligt torrare. Stigen var vältrampad, välspångad och välrösad. Vilken skilnad mot tidigare dagar. Det enda jämförbara stigarna är lederna runt Helags.

Kände mig riktigt stark i kroppen och de första fem kilometerna tog bara en timme. Har aldrig gått så snabbt på fjället! Vyerna gav energi till att fortsätta ett högt tempo hela vägen mot trädgränsen. Nu började det gå nedför och benet började smärta lite. Mötte en fiskare på cykel, hejjade och fortsatte nedför.

Efter knappt en mils vandring kom jag ner till Vildmarksvägen. Följde den i drygt två kilometer. Bilvägsvandring… Asfalt… Inte alls speciellt kul. Kom fram till Klimpfjällsgården och hann precis till lunchen på Italienaren.

Under lunchen funderade jag på framtiden för min vandring, med tanke på min fot/ben. Nästa möjlighet att kontrollerat avbryta vandringen är Hemavan om fem dagar. Under dessa dagar kommer fyra vara uppe på fjällen, utan annan transportmöjlighet än helikopter. Dagens mål, Durrenstugan är bara tio kilometer från Klimpfjäll, ska jag kanske gå dit och känna efter? Funderade på hur smärtan utvecklade sig från Åkersjön till Vinklumpen och kände igen det mesta utifrån hur det hittils varit denna etapp. Ska jag avbryts är det nu eller i Hemavan. Det känns inte ansvarstagande att gå dit med en potentiell risk för förvärrad smärta. Det enda rimliga var att avbryta. Vilket jag nu gör.

Med beslutet att avbryta fattat återstod hemtransporten. Kollade i ett kartprogram på mobilen. Såg Åre långt söderut och insåg att jag faktiskt har gått väldigt långt. Från Dalarna till Västerbotten, genom hela Jämtland! Längs oändliga bilvägar, ovanpå blöta myrar och följt vinterleder förklädda till sommarleder. Även om jag inte ens kom halvvägs är jag övertygad om att jag klarat av den tuffaste biten och det är jag stolt över. Att ta sig till Lund blir inte det enklaste. Sj föreslog först en rutt via Sundsvall. Skulle anlänt vid 23-tiden och åkt vidare vid 0130-tiden. Nej, tack! Specificerade att jag ville åka via Umeå och fick betydligt bättre bytestider. Resan blir ett par hundra kronor dyrare, men då kommer jag få åka bekvämare.

Åter i Lund blir det att packa väskan. Skolböckerna ska med upp till Kiruna där resten av sommaren ska spenderas. Om vandringsutrustningen ska med? Självklart!

Tack alla som gjort denna vandring till vad den blev. Under dessa fyra veckor har jag fått uppleva en sådan otrolig vänlighet och tilltro. Blir alldeles tårögd när jag tänker på den hjälpen och det stödet jag fått. Alltifrån stugvärdar som gjort det där lilla extra till campingägare som på olika sätt hjälpt till. Det jag minns särskilt är: tårtan i Storrödtjärn, brödet i Skedbrostugan, orienterarna från Katrineholm, stugvärdsparet i Gåsen, Stendalsstugan med det härliga stugvärdarna, vandrarhemmet i Huså, Oldens vandrarhem och dess värd, Rötvikens fina och billiga camping, Gäddede camping tack för allt och speciellt cykellånet, Ankaredes cafe som ordnade energi till en hungrig vandrare, mötet med södergående Diana, den fina nya Slipsikstugan och slutligen maten hos Italienaren. Förutom detta vill jag tacka alla människor som haft tid för en pratstund. Trodde aldrig att jag skulle kunna bli så sällskapssjuk. Slutligen vill jag tacka dig som läser detta. Utan ditt intresse och stöd skulle inte denna blogg blivit det den är.

Imorgon inleds hemresan. Jag hoppas att alla ni som fortfarande gör bandet kommer fram. Speciellt lyckönskar jag Diana, som har långa dagar framför sig. Jag lyckönskar även Jolly, som åter vandrar ensam efter att Gustav skadade sig. Även Nils-Inge vandrar ensam efter att Leif behövde avbryta. När jag startade från Grövelsjön hade jag fyra personer framför mig, nu återstår två. Hoppas att ni kommer fram!

Jag hoppas att benet blir bättre så snart som möjligt. Far har vid nästan varje telefonsamtal sagt att han längtar efter fjällvandring. Det gör jag också. Beslutet att avbryta känns helt rätt, men så enormt svårt. Nu ser jag mest fram emot att göra någon tur med far i fjällen innan hösten tar vid.

När jag får tillgång till bättre internetanslutning (läs: om ett par dagar) kommer filmerna från min vandring att laddas upp. Håll utkik här eller på http://youtube.com/utedag för att se dessa.

Nu återstår materielvård och kroppsvård, men det är som det heter en annan historia.

Skickat via Blogsy