Vaknade sent vid 7 tiden med ösregn utanför Rimfaxe😬 och vi som tänkt vandra i Abisko idag..

Förmiddagen gick vi i ”Gamla” Kiruna o upplevde sorgen o ilskan för hur LKAB snarare river än flyttar staden..vi såg en hel del grafitti som bevis på upprörda känslor. Tobias växte upp i Kiruna o en hel del av hans kvarter är nu borta. Bara grusplaner kvar. Det är obegripligt att gå i kvarter efter kvarter med hus o veta att det snart kommer vara tomma trasiga hus eller grusplaner där med.

Tobias kände väldigt mycket sorg över allt som nu är borta. Folkets hus där han gick på bio – rivet. Mommas krog, som Ted Ström skriver om i Vintersaga – rivet. Kupolen där han gick till tandläkaren som liten pojke – rivet. Så fortsätter det med byggnad efter byggnad, minne efter minne. Det som en gång var finns inte lägre. Kiruna kom till i och med malmen och försvinner i takt med gruvbrytningen.

På efm hade det slutat ösregna så då körde vi till Björkliden! Abisko var så vackert att se o blev nästan ännu vackrare när man sitter i en bil o slipper vandra uppför de steniga bergen☺️ Men lite gick vi, vid Silverfallet som är smält glaciär vatten vilket syns på den klara isblå färgen i vattnet.

När vi kom tillbaka till Kiruna bjöds vi på en solig vårsommarkväll. På dessa breddgrader går solen inte ner förrän i mitten av juli efter 50 dagar av midnattssol. Ripan, campingen där vi bor, ligger precis vid randen av Sandstensberget och dagen avslutades med en promenad där den låga solen skapade ett mjukt och rogivande ljus.