Detta är min tekniskt jobbigaste vandringsdag någonsin. Har fått använda i princip all min kunskap för att ta mig vidare. Det här var verkligen en etapp på naturens villkor!

Vaknade vid 8-tiden på morgonen av det hemtrevliga ljuden från köket. Efter en frukost bestående av äggröra (tack för tipset Per) och te bar det av västerut. Hade omgående svårt att hitta ledstarten och håller inte riktigt med riktningsskylten vid stugan. Första hindret bestod av stenar som skulle passetas. Med tungan rätt i mun, ett lungt tempo och välbehövliga stavar var det dock inget problem. Naturen bjöd på vad jag ser som typiskt dåligt högfjällsvädet: duggregn, blåst och dimma. Det sistnämnda gjorde stigen bitvis svårnavigerad, men då var det bara att vänta på att dimman skulle lätta och då hålla utkik efter nästa rödamålade sten.

I Hunddalshytta stod det att Básejávri ej var möjlig att passera, men en lite otydlig text. När jag efter tvåhundra höjdmeter och runt sex kilometers vandring kom fram till sjön möttes jag av en stor snölega. ”Inga problem”, tänkte jag. Efter första steget på snölegan insåg jag utmaningen. Snölegan bestod av is och sluttade brant ner mot sjön. Ovanför såg jag bara branta klippor. Det var bara att reka en väg över snölegan eller vända. Om jag då visste vilka utmaningar som väntade mig hade jag gladerligen vänt tillbaka, trots timtals extra vandring efter stenpartier. Efter lite sökande hittade jag fotspår i snön och valde att försöka samma väg. Med ena staven ner mot sjön och den andra i sitt kortaste teleskopläge som isyxa tog jag mig upp och vidare västerut längst snölegan. Det gick hyfsat, tills fotspåren vände ner mot sjön. Försökte följa vägen, men det hade vait förenat med livsfara! Valde istället att ta mig uppåt mot klippväggen och lyckades där hitta en öppning som jag följde. Efter att klättrat i en liten bäck tog jag mig tillslut förbi snöfältet. ”Jippi, äntligen!”. Om det enda hindret ändå varit snölegan…

Direkt efter snölegan kom nästa hinder. Leden följde berggrunden. Det hade inte varit något problem, normalt. Nu har det regnat i flera dagar och stenarna var såphala. Det hade vuxit svart mossa på dem som gjorde det omöjligt att få grepp med skosulorna så fort det var minsta lutning. Kunde initialt ta mig fram genom att noggrant välja färdväg. Tillslut hände det som inte fick hända. Jag hade tagit mig upp, men på grund av halkan tog jag mig inte ner. Genom att först krypa fram uppåt med både armar och ben tog jag mig framåt. Att vattnet rann rann mot mitt regnställ var inget problem. För att ta mig fram sista biten fick jag ligga på mage och hasa mig fram. Inge trevligt alls, men det var för sent att vända. Efter passagen på mage valde jag färdväg ännu noggrannare och slapp på så vis den värsta halkan. När Básejávri passerats var (tack och lov) även de värsta stenpassagerna avklarade.

När Básejávri passerats började nedstigningen. Sjön ligger på 934 m.ö.h. och mitt mål på knappt 200. I början gick det hyfsat, men sen började det återigen bli svårt att ta sig fram. Stenarna var precis lika hala som förut, men nu var var dessutom brant nedför. Genom att ta det ytterst försiktigt och flitigt bruka både stavar och händer som hjälp tog jag mig fram. Strax efter Den namnlösa sjön (ca 720 m.ö.h) började jag fundera på huruvida norrmän är kloka som anlagt en led här (för att inte tala om oss som följer den). En ravin stulle passeras – genom att gå ner i den. Brukade flitigt händer och stavar, men när ca 3 höjdmeter återstod blev det tvärstopp. Det gick inte att ta sig fram ”vanligt” sätt. Fick kasta ner mina stavar och leta efter grepp för händer och fötter i berget. Lyckades med det och kom ner helskinnad.

Stubblidalen välkomnade mig med en stig som extraknäckte som bäck, men det gjorde absolut ingenting för nu gick jag i välbekant fjällbjörkskog och varken snölegor, bergmossa eller klippor gjorde sig besvär.

Ca 0,5 km efter att skogsbilvägen från Stubblidalen började kom etappens sista vad. Klockan hade hunnit bli efter 17 och trots att endast 14 kilometer vandrats under de dryga åtta timmar som passerats sedan jag lämnade Hunddalshytta kände jag att det fick räcka med äventyr för denna dag.

Nu är tältet uppslaget, dagens mat uppäten, disken gjort, tändena borstade och morgondagens etapp kartrekognoserad. Gasollampan sprider en behaglig värme. Bäcken bredvid surrar lugnande. Myggen håller mig sysselsatt. Det är dags att sova.