Ligger i tältet och lyssnar på jokkarnas strida ström. Idag blev det 12 timmar ute på vandring. Gissa om det var skönt att slå läger! Dagen bjöd på felnavigeringar: kartan och verkligheten stämde inte överens… Samt rejält med höjdmeter (från 200-700 m.ö.h.)

Vaknade till ljudet från regn mot tältduken. Gjorde frukost, fixade övriga bestyr och låg kvar i tältet. Efter tiotals minuter upphörde regnet. Snabbt ihop med tältet. Klockan visade 0830 och dagens första steg togs.

Initialt vandrade jag längst en skogsbilväg. Efter runt 20 minuter kom jag till en korsning där det var rödmarkerat åt ena hållet. Tog givetvis den vägen. Konstigt nog gick den tillbaka in i Stubblidalen. ”Den vänder väl”, tänkte jag. Men när rödmarkeringarna lämnade vägen och gick upp mot berget började jag ana oråd. Fortsatte dock en bit efter markeringarna, innan jag vände tillbaka. Kollade flera gånger på kartan, men inget verkade stämma. Återvände till vägkorsningen och valde den andra vägen. Den gick mycket riktigt åt helt rätt håll. Första felnavigeringen avklarat! Efter runt 30 minuter kom jag ut på en välunderhållen väg och mötte efter en kort stund en lastbil. Första tecknet från civilisationen på två dagar. Det visade sig att bygget av en ny kraftledning pågår i området.

Rundade Torsvikkollen och gick in i Skamdalen. Fortsatte att gå längst byggvägen och sträckan fram till Myrmoen och Skamdalsbotnen var snabbt avklarad. Rundade sjön längst med kraftledningsgatan och skulle börja uppstigningen. Tyckte att det verkade konstigt när inte kraftledningsgatan fanns med på kartan så jag gick tillbaka en bit. Kontrollerade åter med kartan och insåg att stigen och kraftledningen gick i samma ”spår”. Fortsatte längst stigen och tog rejält med höjdmeter. Vände mig om och såg en bro längre ner. Kollade på kartan och såg att jokken som jag följer ska korsas. Gick tillbaka ner till bron och vips var leden borta. Hade nu två möjligheter. Antingen gå tillbaka och följa leden eller gå efter karta och kompass. Med erfarenheten från Stubblidalen i bagaget valde jag enligt devisen ”själv är bästa dräng”.

Det var något svårframkomling längst Skamdalsbakken, men efter ett antal rundningar av stenblock m.m. lämnade jag kraftledningsgatan, som varit en trogen vägvisare, och vände österut längst Nihkevággi. Även här var det väldigt svårt att se någon led. Visst fanns det både rösen och stig, men långt ifrån den standard jag är van vid från Sverige. Istället för att irritera mig över det gladde jag mig istället de gångerna det fanns en stig att följa. För stt slippa ta upp kompassen var rösena till stor hjälp.

Dagens etappmål var egentligen Lossistua, men när jag insåg att terrängen gjorde att marschhastigheten låg närmare 2 km/h satte jag en deadline. När klockan blir 20:00 avbryter jag vandrandet och letar istället efter en tältplats. 19:30 såg jag första skymten av Lossivatnet och insåg att jag precis kommer hinna fram till sjön. Då hade jag inte räknat med ett par strida bäckar som skulle passeras. Strax efter åtta såg jag en riktigt fin tältplats med sandunderlag och nära till vatten. Det behövdes inte mycket funderande så var tältet uppslaget och middagen serverad.

Nu har klockan hunnit bli strax efter elva. Ligger i tältet och är lite småfrusen. Ser verkligen fram emot att byta om till sovplaggen och krypa ner i sovsäcken.