Karta som inte stämde med verkligheten. Stenblock. Mysig raststuga.

Direkt när jag vaknade gjorde jag upp eld. Temperaturen utomhus var 4,5*C och jag njöt av värmen från kaminen. Gjorde mina morgonbestyr. Hade tänkt komma iväg redan 0800, men kom inte iväg fören 0830. Stugvärmen i kombination med vädret gjorde det inte direkt lockande att börja vandra. På skylten stod det 18 km till Hunddalshytta. Iförd regnkläder satte jag fart.

Efter en kilometer kom jag till ett monument av ingenjörskost. Om gårdagens bro var häftig var den inget mot detta.

Med långsamma, försiktiga och mjuka steg tog jag mig över bron. Fortsatte att gå längst leden och gjorde mitt bästa för att inte bli alltför blöt.

Passerade ett litet vattenmagasin och förundrades över hur mycket vattenkraft det finns i området.

Efter knappt fyra timmars vandring kom jag fram till Oallavággi-vindskyddet. Det var en riktigt mysig tvåbäddsstuga med övernattningsmöjligheter. Tog fram mitt gasolkök och värmde tevatten.

Norr om vindskyddet delar sig leden i två. En del går mot Katterat och den andra mot Hunddalshytta. Följde den sistnämnda, men tappade bort de rödmarkerade stenarna som utmärker leden. ”Inga problem, jag har ju kartan”, tänkte jag. Gick i någon kilometer efter kartan och kompassen, men tyckte att det var väldigt konstigt att ingen led syns till. Kollade mot berget och fick då se en rödmarkerad sten. Kollade i kartan och såg att leden verkligen inte gick där den var markerad. Fick en bra övning i kartläsning… När jag kom in i passet mot Hunddalen bjöds jag på en härlig utsikt.

Långt där nere vid sjöarna började stigningen.

Efter att passerat passets högsta punkt gick det brant nedför. Tog det lugnt och försiktigt som vanligt och kunde ta mig till Hunddalshytta utan problem. Väl där möttes jag av en varm stuga och två Holländare, varav en svensktalande. De hade startat i Abisko förra veckan i sol och 25 grader. Lite skillnad mot regnet och fem grader vi hade nu.

Efter en middag bestående av kikärtor och fetaost, ackompanjerad av torrkött ligger jag här i sängen och myser. Klockan är inte mer än 18:15 och alla dagens göromål är avklarade. En skön, men ovanlig känsla. För två dagar sedan (då jag gick mot Lossivatnet) slutade jag inte vandra fören efter åtta. Kontraster!